Skräckgubbens skrik och min panik

Idag blev jag bjuden av min kära syster på middag, jag tog min halvrostiga cykel och cyklar mot henne i den härliga skånska isblåsten. Halvvägs svänger jag in på en cykelväg och redan då känner jag ett obehag, en olustig känsla medan någon skjuter raketer hej vilt en bit ifrån. Denna känsla skulle sedan visa sig befogad när jag i full fart plötsligt har en man framför mig, han vänder sig och SER mig men fortsätter (!) att gå över vägen mitt framför mig! Jag hinner knappt stanna och framdäcket nuddar hans byxor när jag nästan kör på honom. Jag frågar vad han håller på med och han upplyser mig argt om att jag cyklar på en gångväg, cykelvägen är bredvid och vad jag trodde var en tvåfilig väg  för cyklar visade sig vara en cykelväg OCH en gångväg. Jag säger förlåt eftersom jag missat detta i den obelysta mörka vägen. DÅ RYTER han till (!!) och gormar att jag kört in i honom och upplyser än en gång om att detta minsann är en gångväg trots min ursäkt. Jag märker att han börjar bli obehagligt vansinnig och börjar trampa iväg på rostcykeln, varvid han skriker ”din dumma @&!#%” och sedan börjar han utgöra VRÅL (alltså skriker rätt ut utan ord). Jag cyklar i full panik sista vägen med en rädsla att han är en galning som kommer få tag i mig trots min fart på cykeln. Min syster och jag kommer fram till att vissa går med så mycket ilska inom sig att första bästa som gör ett ”fel” får ta all denna ilska när personen ser sin chans att släppa ut utan hämningar. Jag hoppas din ilska och galenhet kom ur dig så du kan sova lugnt inatt kära skräckgubbe. (Han var en man ingen gubbe).

Cykla lugnt därute ;)

Uppfostra en stressad diktator.

Nu ska jag in på ett kontroversiellt ämne som jag ofrivilligt fått ta extra mycket del av på senaste. Håll för öron och mun. Senaste tiden har jag varit barnvakt till ett tvillingpar ett par gånger, jag har varit barnvakt sedan 16 års ålder, varit på dagis och dylikt.

Något jag förskräckt har börjat märka är hur föräldrar (många) är mer som ett försiktigt barn än en förälder. De säger inte ifrån och visar ingen auktoritet alls, det är ett daltande som är så obehagligt sötsliskigt att man mår lika dåligt som när någon är alldeles för hårt mot sitt barn. Hört talas om balans liksom? I alla fall, dessutom så frågas det i varje mening vad lilla skrikiga två åriga Hanna vill. Det ges inga förslag heller som är mer lämpligt för en yngre outvecklad hjärna utan det är lilla ungen som ska bestämma. Helt.

Det har liksom gått från barnaga till att föräldern är helt apatisk och som en rädd försiktig liten lammunge. Det ger ett barn som inte lär sig något om kompromisser eller respekt och kan leda till stor osäkerhet med för ett litet barn som behöver både trygghet och någon som kan leda. Tänk er ett liter barn som hela tiden får frågor om vilket man ska göra och välja, det blir stress för ungen som inte utvecklar hjärnan fullt ännu som snart ska tänka ut svar till hela familjen. Tänk er även en person som mer eller mindre aldrig blivit tillsagd, hur blir en då?

Normer

Oj här inne dammar det nu! Dags att skriva ner några tankar. Ibland önskar jag att vi inte hade några normer eller att saker förändras snabbare än det gör. Som några exempel kan jag nämna åldersfokus som vi alla är så fixerade vid, att vid viss ålder förväntas det ena och andra som hus, barn och bil och vid viss ålder kan man bara inte byta arbete, börja göra något nytt, ta en chans. Jag vill inte vara påverkad av sådant (fast man blir det). Det är ju inte så att människor mår super bra av alla dessa åldersnormer som är oskrivna regler..
Vi är ju utvecklande varelser och måste inte stagnera eller följa vad alla tycker bara för att föräldrar eller andra sagt att man ska tycka så. Tänk om människor och hela samhället  struntade i ålder och lät alla vara fria att göra det man mår bäst av och som hjärtat vill. Tänk om skolsystemet skulle kunna tänka sig att alla som har svårt för matematik ändå kan vara extremt duktig i andra ämnen och klara av arbeten fint ändå. Om systemet hade sett till alla intelligenser och inte det man tyckte var bäst för flera hunda år sedan.. vi lever i ett system där alla ska vara bäst på vissa utvalda ämnen och färdigheter men varför ska de vara mer värda än andra?
Ja tänk om..
 vi lever i ett av världens tryggast länder men ändå är vi så rädda och ofria på många plan. Att gå mot normer är ofta provocerande mot andra i din närhet. Men saker förändras och människor blir mer medvetna, det tar bara tid.

Status på tillvaron.

Förra veckan fick jag fly lägenheten då vi ska få renoverat köket, med en spis från 93 och gammal interiör kände vi helt enkelt att nu fick dom fixa till lite här. Så jag begav mig till landet för att kunna studera. I helgen kom jag tillbaka och fick nästa överraskning, blev hyper allergisk så jag kunde inte andas, inte prata och upphörde näsexistera. 😝  Så här ska det vara fram till torsdag eller fredag när köket ska vara klart så jag får antingen fly till landet igen eller någonstans där man kan försöka andas och plugga ostört igen. Pinsamheten när arbetarna kommer tidigt på morgonen och man ranglar ut från sängen som en annan från walking dead blir som grädde på moset.

Plus för denna perioden är att man fått träffa sina föräldrar och fått hemlagad mat och mat över huvud  taget när man vill utan att behöva tänka. Vi kommer snart ha ett fint kök. Som ingen kommer hinna eller orka laga mat i. 😉

Mat för själen

Igår matade jag själen med meditation och healing, efteråt hade vi filosofiska diskussioner blandat med skrattattacker. Vilken känsla det är när man omger sig med personer att vara fri, kärleksfull och sig själv med. Har ni känt ert inre le? Det är fantastiskt, jag får inte riktigt samma känsla av tv tittande. :)
I en tid där stressen ständigt är närvarande, redo att göra allt för att sätta tänderna i dig, lyssna till ditt inre, vad behöver kroppen, vad behöver själen? Det är ditt försvar mot stressmonstret, även om du får några tjuvnyp här och var.

Skam och sköldpadda

Det var längesedan jag skrev något här och med rädslan att det inte blir fler inlägg gör jag nu mitt bästa. Med ordspråket snurrandes i huvudet "det spelar ingen roll hur sakta du går, så länge du inte slutar" så gör jag just detta. Ibland kan det vara bättre att vara en sköldpadda än en trollslända som tar sig överallt väldigt fort men dör snabbt. Ja ni fattar min poäng iallafall.

Och nu fortsätter jag skriva denna texten efter ett par dagar.. haha.. men min evigt inspirerande syster har sagt till mig att jag borde DOKUMENTERA. Med det menar hon resan och utvecklingen av ens arbete, passion, hobby etc. Så jag får göra något försök till detta! Denna terminen har jag börjat med meditation och healing. Som en av lärarna sa.. vi jagar så mycket yttre saker som ska få oss lyckliga och tillfreds, men vi går aldrig INÅT i oss själva för att finna det. Jag ser fram emot att lära mig mer om detta, dessutom får man träffa många nya människor på köpet vilket är roligt!

Jag har kommit in på en kurs som heter allmän musiklära 7,5 hp, distanskurs så den startar på måndag! Jag ser fram emot att få lära mig musikteori även om det kommer bli en tuff termin med mina vanliga heltidsstudier med, men jag tänker att min vilja kommer få mig igenom detta. Mellan alla saker jag sysslar med ligger jag och kollar cirka 50 avsnitt av skam och både skrattar i utfall och darrar med en gedigen inlevelse lär mig norska som fan, tror jag iallafall.

Rädslor

Vi känner alla till dom och vi har alla dom.. rädslor. Med rädslor menar jag inte bara fobier eller vara rädd för att flyga flygplan utan även rädslan att man inte kan och klarar av något innan man ens har testat.
Varje gång jag började utmana någon av mina rädslor och gjorde det jag var rädd för så öppnade sig nya världar för mig. Självförtroendet och självkänslan blev starkare varje gång.
Flyga flygplan, åka parasailing, ta tag i och klara av skolan och göra högskoleprovet, börja sjunga i ett band och skriva låttexter, säga upp mig från ett arbete jag vantrivdes på utan att veta hur det skulle ordna sig och fick ett bra arbete jag trivdes på efter bara en kort tid, är några exempel.

En rädsla eller osäkerhet är oftast mycket värre än själva grejen man är rädd för, obehaget är oftast starkare innan man utmanar rädslan är när man faktiskt gör det och efteråt. Vad man får i gengäld är verkligen värt det och sättet du växer på. När du börjar tro på dig själv händer fantastiska saker och viljan att göra/klara något tar ofta över rädslan.
Vad vill du våga göra detta året??