Nu ska jag in på ett kontroversiellt ämne som jag ofrivilligt fått ta extra mycket del av på senaste. Håll för öron och mun. Senaste tiden har jag varit barnvakt till ett tvillingpar ett par gånger, jag har varit barnvakt sedan 16 års ålder, varit på dagis och dylikt.
Något jag förskräckt har börjat märka är hur föräldrar (många) är mer som ett försiktigt barn än en förälder. De säger inte ifrån och visar ingen auktoritet alls, det är ett daltande som är så obehagligt sötsliskigt att man mår lika dåligt som när någon är alldeles för hårt mot sitt barn. Hört talas om balans liksom? I alla fall, dessutom så frågas det i varje mening vad lilla skrikiga två åriga Hanna vill. Det ges inga förslag heller som är mer lämpligt för en yngre outvecklad hjärna utan det är lilla ungen som ska bestämma. Helt.
Det har liksom gått från barnaga till att föräldern är helt apatisk och som en rädd försiktig liten lammunge. Det ger ett barn som inte lär sig något om kompromisser eller respekt och kan leda till stor osäkerhet med för ett litet barn som behöver både trygghet och någon som kan leda. Tänk er ett liter barn som hela tiden får frågor om vilket man ska göra och välja, det blir stress för ungen som inte utvecklar hjärnan fullt ännu som snart ska tänka ut svar till hela familjen. Tänk er även en person som mer eller mindre aldrig blivit tillsagd, hur blir en då?
