Idag blev jag bjuden av min kära syster på middag, jag tog min halvrostiga cykel och cyklar mot henne i den härliga skånska isblåsten. Halvvägs svänger jag in på en cykelväg och redan då känner jag ett obehag, en olustig känsla medan någon skjuter raketer hej vilt en bit ifrån. Denna känsla skulle sedan visa sig befogad när jag i full fart plötsligt har en man framför mig, han vänder sig och SER mig men fortsätter (!) att gå över vägen mitt framför mig! Jag hinner knappt stanna och framdäcket nuddar hans byxor när jag nästan kör på honom. Jag frågar vad han håller på med och han upplyser mig argt om att jag cyklar på en gångväg, cykelvägen är bredvid och vad jag trodde var en tvåfilig väg för cyklar visade sig vara en cykelväg OCH en gångväg. Jag säger förlåt eftersom jag missat detta i den obelysta mörka vägen. DÅ RYTER han till (!!) och gormar att jag kört in i honom och upplyser än en gång om att detta minsann är en gångväg trots min ursäkt. Jag märker att han börjar bli obehagligt vansinnig och börjar trampa iväg på rostcykeln, varvid han skriker ”din dumma @&!#%” och sedan börjar han utgöra VRÅL (alltså skriker rätt ut utan ord). Jag cyklar i full panik sista vägen med en rädsla att han är en galning som kommer få tag i mig trots min fart på cykeln. Min syster och jag kommer fram till att vissa går med så mycket ilska inom sig att första bästa som gör ett ”fel” får ta all denna ilska när personen ser sin chans att släppa ut utan hämningar. Jag hoppas din ilska och galenhet kom ur dig så du kan sova lugnt inatt kära skräckgubbe. (Han var en man ingen gubbe).
Cykla lugnt därute ;)
